Ibland blir bara allt för mycket. Ni känner säkert igen känslan. När man ger 110 % i allt man gör och vill vara någon typ av superman och sen krasch landar man istället.
Just nu känns det så. Jag är ofta så att jag ger allt tills jag inte orkar mer och då bryter jag ihop. Efter att jag brutit ihop så kör jag på igen.
Jag vill så himla mycket, vilket jag ser som en god egenskap men jag kan inte riktigt kontrollera det för min fördel. Jag vill göra bra ifrån mig på arbetet. Jag vill att mina kollegor och chefer ska uppskatta mitt jobb och trivas med mig som kollega. Jag vill finnas där för mina vänner, stötta dem när de behöver stöd, ha roligt ihop och njuta av livet tillsammans. Jag vill ha min drömkropp! Genom hårt arbete har jag kommit långt men jag är fortfarande långt ifrån mål. Ni kanske inte ser det men jag gör det. Jag har fortfarande mycket att jobba med.

Jag har mycket att jobba på med mitt självförtroende och det kommer jag säkert behöva göra hela mitt liv. Det spelar ingen roll hur många gånger mina vänner, min familj och mina kollegor säger vad duktig/snygg/grym jag är. Det sjunker inte in. Jag ser det inte och har därför så svårt att förstå att andra kan tycka så bra om mig.

Ibland önskar jag att det fanns en manual till livet. Tänk vad enkelt allt skulle vara. Hatar att se mina när och kära sårade och jag känner mig så hjälplös när jag inte kan ställa allt till rätta och få alla att må bra.
Ja jag vet att nu sitter ni säkert och tänker att jag måste sätta mig själv först och ta hand om mig själv före alla andra. Det vet jag att jag borde och tro mig jag har blivit mycket bättre. Men jag känner mig så egocentrisk när jag gör det. Why? I dont know?

Detta problem har nog väldigt många. Att man sätter andra före sig själv och värdesätter sig inte lika högt. Jag är inte ensam och ni kanske tycker det är skit tråkigt att läsa inlägg som dessa, men det är min blogg och jag behöver skriva av mig ibland. Det är lite som att prata med en kurator eller något. Man får ur sig massa tankar och sedan hoppas man på att man kan släppa dem.

Jag ska vara helt ärlig med er nu. Denna vår/sommar har varit skit tuff och jag är stolt att jag tagit mig genom den. Dock har kosten varit katastrof många gånger. För att väga upp för det har jag kört extra hårt med träning och massa promenader. Det gav ett resultat på att jag inte har gått upp eller ner på vågen. Den har stått ganska still. Men när jag får höra från många om hur duktig jag är och vad smal jag är så blir jag så besviken på mig själv. Här står folk och beundras hur duktig jag är medan jag äter massa skit. Jag känner mig som en bluffmakare. Visst det har varit en tuff period i mitt liv just nu och jag kommer hitta tillbaka. Jag är bara så besviken att jag inte uppnått många av mina mål jag haft med vikten. Visst, visst skit i vikten. Men det är inte så jäkla lätt! Jag vill gå ner till runt 80kg! Jag vill inte stå still på 87kg. Jag vill inte ha massa hängande hud på magen, låren och armarna. Om jag bara hade en massa pengar så kunde jag operera mig. Suck. Allt detta och så mycket mer… Dagar som dessa vill jag bara till en öde ö och vara där i en vecka och glömma allt. Eller ska man bara flytta och starta om på nytt? Men jag älskar mina vänner, min stad och mitt jobb. Ja det är lätt att tänka att man bara ska kunna fly ifrån allt. Dock kan vi inte fly resten av våra liv. Jag får jobba på allt och vem vet, kanske det är dags att söka upp en kurator igen…

När det blir för mycket så är det bara att bryta ihop och komma igen… Right?