Jag vet inte om man kallar det en hjälte insatts vad jag gjorde idag men väldigt bra gjort var det iaf.

Inte bara jag vi var flera stycken goda medborgare som hjälpte en stackars farbror i nöd.

Jag ska ta det hela från början.

 

Jag var påväg hem från skolan och blev omsprungen av en joggare som jag tänkte "var snabbt han ska springa i alla denna snö". Så försvann han runt knuten lite längre fram. När jag kommer runt knuten typ 30 sekunder senare ser jag denna joggare på huk bredvid någon som ligger på cykelbanan. Jag ser att det är en man som verkar ramlat med sin cykel. Jag går fram och frågar vad som hänt och joggaren (som var först på plats) säger att han såg mannen bara falla ihop med sin cykel. Jag och en annan man hjälps åt att ta bort cykeln så mannen kan ligga ner på rygg. En tjej börjar leta efter pulsen men hon säger att hon inte hittar någon. Jag känner efter andning och puls men hittar ingen heller. Vi måste starta HLR (Hjärt & Lung räddning). Joggaren börjar med två inblåsningar med lite hjälp med direktiv och tjejen gör sedan 30 tryck. Joggaren fortsätter med två inblåsningar och jag byter av tjejen och kör 30 tryck. Vi håller på så och hjälps åt med HLR tills vi hör abmulansen. Joggaren frågar om vi kan sluta men nej vi måste köra tills ambulanspersonalen säger till oss att avbryta förklarar jag. Det handlar ju faktiskt om liv eller död. Ambulansmännen tar över och ger oss beröm för jobbet vi gjort. Vi som hjälpts åt ger varandra beröm för bra arbete. Och nu då? Jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen. Så jag började röra mig den sista sträckan hem. 

 

Oj vad jag är glad att jag har fått HLR utbildning. Jag hade hoppats på att aldrig behöva använda det men kunskapen satt som tur där den skulle. Jag hoppas att det slutade lyckligt för den stackars lilla farbron och att vi alla faktiskt hjälpte till och räddade ett liv idag. Hoppas! 

 

Denna händelse fick mig verkligen att förstå vikten av att kunna HLR och vad man ska göra vid en nödsituation. Jag var förvånad över hur lugn jag var och att alla kunskaper satt där i ryggraden. Jag kan faktiskt tycka att HLR är något vi alla borde kunna och träna på ibland så att vi kan hjälpa medmänniskor i likande situationer som denna.

 

När jag kom hem kom alla känslor på samma gång och jag kände mig riktigt skakig efteråt. Men jag höll mig till min plan och gick och tränade. Det var nog bra och släppa tankarna lite och bara svettas genom ett gött pass med Piloxing.

 

Detta var inte alls det jag hade tänkt att blogga om idag. För idag fyller faktiskt bloggen 2 år. Men jag ska se om jag kan ta en sumering av det mer i morgon. Nu måste jag försöka läsa och äta lite innan sängen kallar.

 

Jag vill avsluta med att kan du inte HLR så se till att gå en kurs. Kanske så att hela din arbetsplats kan köra en kurs tillsammans ;) Var rädd om er!