Det vill jag att ni ska förstå.

Ibland kanske det verkar som att jag är toppen, super mega duktig med min träning och kost men det är jag långt ifrån alltid.

De senaste månaderna har träningen funkat riktigt bra. Jag har tränat 2-5 dagar i veckan och jag håller det flytet än. Men min stora kamp är kosten.

 

Det finns två ställen där min hjärna vill dra tillbaka mig till gamla mönster. Det är hemma hos mamma och pappa samt på mitt jobb. Min hjärna har under många år tänkt "Jag måste passa på att äta bullar, kakor, godis och annat gott när ingen ser". Det vill säga till exempel när mamma och pappa åker för att handla eller när jag är själv sista timmen på jobbet. Då ser ju ingen om jag äter upp bullarna i frysen. Jag kan inte komma ihåg hur många gånger jag har tryckt i mig 1-2 PÅSAR med kanelbullar på jobbet. Bara för att jag kan.

 

Idag har jag varit allmänt opepp och nere. Det känns ju verkligen inte bättre efter att ha frossat bullar på jobbet :(

Jag blir så besviken på mig själv när jag låter hjärnan dra tillbaka mig i gamla mönster ;-(

Jag känner mig så fruktansvärt svag och dålig efteråt. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag står emot, men ändå faller jag dit. Varför?

Ja tänkt om jag kunde svara på det. Alla dessa gånger min mamma har frågat mig varför gör du det då? Jadu, Jag faller helt enkelt för frästelsen. Vad mer kan jag säga?

 

Vägen kommer aldrig vara rak.

Du, jag och alla andra kämpar med olika saker. Vissas vägar är rakare än andras, men så är livet.

Bara för att jag föll i en grop på min väg idag betyder inte att jag tänker ligga kvar där och tycka synd om mig själv.

Kryp upp ur gropen och fortsätt framåt. Du behöver inte se tillbaka. Det viktigaste är att du ser framåt.

Se vilka du har att lita på under vägens gång och be dem och en hjälpande hand.

Jag kommer att klara det. Det kommer att ta tid. Men jag kommer att klara det.

 

 

Så nästa gång det är dags att jobba för mig, så måste jag förbereda mig mer mot frästelserna.

Don´t give up! We can do this!