Jag är en person som sätter väldigt stora krav på mig själv.

Det kan ibland göra att jag nästan sätter krokben för mig själv.

När jag känner att jag inte förstår, är i okontroll av min situation eller känner att jag inte klarar av vad som krävs av mig så får jag lätt panik.

 

Dagens is pass blev ett sådant tillfälle.

Det började bra men väldigt basic övningar och jag kände mig ganska OK iaf.

Efter fikarasten skulle vi bland annat leka jage/kull. Då började paniken växa inom mig.

Jag kände press på att vara snabb och smidig på skridskorna. Jag började känna att jag inte la fokus på att stå rak över balden och jag det kändes som om jag skulle stuka min fot eller ramla.

Innan fikan hade jag bara slagit i mitt knä lite medan vi gjorde övningen "doppa knät" så jag hade börjat på en känsla av hur hård isen faktiskt är. Den är verkligen sten hård.

Så långsamt byggs en rädlsa av att ramla upp mer och mer.

 

Efter vi lekt jage skulle vi leka typ följa john och utmana varandra men jag kände att jag inte klarar av utmaningar då jag inte är bekväm med mig själv på isen än. Jag kan ju inte ens stanna liksom. Krockat med flera stycken har jag även gjort samt vält en klasskamrat :/

Allt detta gör att jag skapar en känsla i huvudet som säger att jag är stor, klumpig, fet och oduglig. Jag kan inte detta. Då kommer paniken, tårarna och resten av dagen är förstörd.

 

Jag menar bara jag skriver detta och tänker tillbaka till den känslan så börjar jag gråta igen.

Det känns som ett hårt slag i magen av allt de hårda arbetetet jag lagt ner på min fysiska och psykiska hälsa.

 

Efter att fått samtala lite med läraren och en snäll kamrat så tog jag mig mod och försökte hitta fokus ute på isen. Jag tränade lite bromsningar och att bara slänga mig på isen.

Dock har jag insätt att jag borde skaffa mig ett par hockeygrillor istället då jag tror de är mer stabila.

 

Eftersom jag vet att en examination i skridskor ligger i framtiden kan jag inte riktigt slappna av och ha roligt med det. Det är för mycket prestation och rädsla bakom det.

Tur att vi var tvugna att ha hjälm iaf för jag ramlade och slog i bakhuvudet i slutet av passet också.

 

Jag vet att jag inte kommer dö.

Jag vet att det kommer att lösa sig.

Men så fungerar inte min hjärna! Den stressar upp sig när det är något som jag vet att jag måste kunna inom en viss tidsram. Jag kan inte förklara till punkt och pricka hur jag fungerar. Alla kan försöka hjälpa men jag måste veta vad jag vill ha hjälp med först. Just nu vill jag lösa detta problemet för mig själv.

Vill jag ha hjälp så kommer jag fråga om det.

Men just nu vill jag bara krypa in under täcket och aldrig komma fram...

Det kommer att vända, var inte oroliga. Mina känslor och tankar gå ofta upp och ner i snabba svängar :)