Igår var jag som jag sa på ett spinningpass.

Jag har aldrig riktigt fattat grejer med det och har bara tyckt att det är jobbigt.

 

Passet började ganska bra men rätt fort kände jag att mina ben inte pallade att stå upp ur sadeln eller att lägga på så mycket motstång. Det gjorde ont i benen (klart de ska kännas) och jag kunde inte ge mer än att bara trampa på  med ett lätt motstånd.

 

Instruktören var så himla peppande och hejade på oss och sa "det sitter bara i huvudet att du inte orkar mer, benen kan alltid ge lite till". Då inser jag vad jag har låtit mitt huvud bestämma över min kropp i så många år och att jag har låtit mig själv gå till fucking 118! kilo tung fett klump.

Benen börjar kännas riktigt tunga och jag känner att jag inte kan ge mer än vad jag gör. 

 

Det gjorde att jag kände mig så värdelös och äklig som inte tagit hand om min kropp. Jag vill också kunna stå upp och trampa på när de andra i salen gör det. Jag vill vara minst lika duktig som alla andra. Det får mig att känna mig så liten också värdelös så jag bara brister ut i gråt, medan jag trampar vidare på cykeln.

Som tur är det mörkt i salen och det är hög musik, så ingen märker något. Jag trampar vidare i mitt tempo medan jag gråter i minst 20 minuter av passet.

 

En liten röst säger i mig men fortsätt bara trampa, fortsätt bara trampa. Du kan ju inte sluta och gå ut. Då tycker aööa andra att du är en som bara ger upp. Jag gav inte upp. Jag trampade tills passet var slut. Tårarna och panikkänslan i kroppen sitter kvar och jag skäms så för min dåliga kondition och för allt mitt fett.

 

Jag fick sitta och prata med den snälla instruktören som verkligen delade med sig av hennes erfarenheter om spinning och viktkamper. Hon sa att jag måste låta mig själv göra utifrån mina egna kunskaper och inte lyssna på vad hon säger. Så jag har lovat att ge spinningen några fler chanser men först ska jag skaffa en gele-sadel.

 

Och vet ni vad! Den där lilla rösten som sa att bara trampa tills passet är slut, ge inte upp. Det är den rösten jag alltid SKA lyssna på. Det är den rösten som börjar växa sig starkare inom mig. Det är den som kommer vara min bästa vän under denna långa, hårda, tuffa resa. Jag lyssnade på den i går. Även om jag också bara ville gå av cykeln och sätta mig i ett hörn att gråta. Jag lät tårarna rinna och fortsatte att trampa.

 

Så min visdom till er och migsjälv för den delen efter detta meltdown: Fortsätt trampa, det går ju iaf framåt då. Ge inte upp och gå hem och ät. Det är bara att fortsätta att trampa, även om ditt tempo är lite långsammare än alla andras. Du gör ju faktiskt detta för dig själv, inte för att träva med andra.

 

Jag är en person som lätt mäter mig med andra, men jag jobbar på det. Jag ska fortsätta trampa tänker ni också göra det?