Som ni kanske förstår gick inte sjukhusbesöket speciellt bra.

Bra ihop totalt när jag skulle undersökas.

HATAR verkligen dessa undersökningar.

Tårarna bara rann och det gjorde bara ont.

Som tur var läkaren snäll och försökte på olika sett göra de så lite smärtsamt för mig som möjligt.

 

Nu är de bara den långa väntan på svar.

Läkaren beslutade att hon ska ringa mig när hon fått svar då jag bara får panik över standardsvaren som inte säger mig något alls. Man fattar aldig om det är något allvarligt eller inte.

Så då ska vi tillsammans rådgöra om vad jag vill göra.

Hoppas bara det är positiva svar för mig så kanske kan inte behöver ta tester på iaf 1 år. Det vore skönt.

 

På vägen ut så bröt jag ihop helt.

Ville bara sätta mig på golvet och gråta. Men eftersom jag inte ville prata med någon så fortsatte jag att gå.

På med solglasögonen för att dölja lite av alla mina tårar som rinner ner över rmin kind.

 

Besöket fick mig verkligen att släppa all självfortroende jag byggt upp samt alla motivation för allt att försvinna helt.

Jag känner mig liten, tjock, hjälplös, obetyderlig, vädelös och llt likande till det.

 

Men en liten låga i mitt huvud jobbar åt rätt håll och säger att släpp detta nu och göra dig redo för att trägga M och ha en riktigt trevlig em/kväll med god mat och bio.

Lyssna på den lågan Sanna, det är den som du alltid ska lyssna på. Den saom ser det ljus i livet och som din styrka sitter i.

Så torka tårarna och klä upp dig i någon snyggt.

Tänk positivt!

Ibland kanske man behöver bryta ihop för att kunna komma tillbaka ännu starkare?