Alla känner ibland som att livet går emot en och man kan känna sig ensamast i hela världen. Inget vill riktigt gå sin väg. Jag ska berätta en historia om mitt liv om motgångar men jag gav inte upp och slutade inte tro på mig själv trotts några motgångar.

2010 jobbade jag inom äldrevården ofta mer än 100% samtidigt som jag studerad på komvux för att komma in på universitetet, gick på jägarskolan och hade mina hästar.
Efter påskhelgen när jag hade fått jobba massor pga magsjuka på jobbet fick jag märkliga kramper i ryggen ihöjd med bhn. Jag kunde knappt andas pga av smärtorna och inte heller sova. Jag ringde vårdcetralen och läkaren där ansåg att jag bara hade dåliga ryggmuskler. Sag och gjort började träna massor på gymmet för att få bättre ryggmuskler men jag blev bara sämre och fick besöka naprapat och hostiopat som ansåg att jag hade många spänningar i ryggen.
Efter forsättande kramper från och till och många samtal till sjukvårdsrådgivningen som påstod att jag bara hade panikångestattacker så började jag att kräkas av smärtorna. Ett nytt besök på vårdcentralen och en annan läkare som trodde jag kunde vara mjölkkänslig, även om jag några år tidigare hade gjort laktosprov som inte visade något. Sagt och gjort så slutade jag med laktos men kramperna ville inte sluta. Jag fortsatte att få behandlingar som snälla föräldrar betalade för. Mamma köpte även bättre skor till jobbet åt mig. Men inte hjälpte det. När jag hade de värsta kramperna så kunde jag ligga på min spikmatta i 10 timmar i sträck för att kunde andas normalt. Jag fick även under en biltur stannalängsvägen och lägga mig på spikmattan för att kunna fortsätta köra.
Jag åkte aldrig någonstans utan min spikmatta eller liniment för jag var så rädd att få nya kramper.
På min födelsedag mitt i sommaren fick jag ett nytt anfall och då var jag så trött på detta att jag och mamma åkte till akuten i Skövde. Där blev jag tipsade om en privat läkare som förstod att det var något på riktigt för man åker inte gärna till läkaren på sin födelsedag.
Han gav diagnosen inflamation i ryggen och jag fick starka värktabletter som hjälpte under resten av sommaren.
I slutet av Augusti så flyttade jag till Linköping och bodde hos min kompis tills min lägenhet skulle bli klar.
Efter en vecka så hade mina verktabletter tagit slut och jag gick till vårdcentralen för att få fler, men denna läkaren misstänkte att jag börjde få magsår så hon drog ner på mina tabletter.
2 dagar efter detta gick jag så allvarliga kramper så jag kräktes 6-7 gånger på 7 timmar. Jag mådde inte illa utan hade bara väldigt ont. Tillslut visste jag inte vad jag skulle göra så min mamma sa att jag skulle ringa ambulansen.
Ambulanspersonalen kunde inte se något större fel på mig förutom kräkningarna och smärtorna, men efter 4 timmar på akuten så började nattläkaren ta lite prover och det visade sig att jag hade en sänka på över 300. Normalt är 10. Detta slutade med att de la in mig akut på US i Linköping då de misstänkte att jag hade gallsten som hade inflamerat bukspottkörteln. De började proppa i mig morfin och panodil för de sa att de skulle bara bli värre och att febern skulle komma vilken dag som helst.
Jag låg på sjukhuset i 10 dagar innan jag var frisk nog för att kunna opereras. Under denna period missade jag Nolle-p på skolan, inflyttningen av min egna lägenhet som mamma och lillebror fick göra åt mig.
Jag som är väldigt rädd för nålar och sjukhus fick gå igenom mycket. Allt i från ryggmärksbedövning (bästa uppfinningen inom sjukvården när man har ryggsmärtor), inopererad port under nyckelbenet så jag är svårstucken plus att de kunde tabort min sten i pannan efter 18år.

2010 var ett av de svärsta åren i mitt liv men samtidigt de bästa för jag stog på mig om mina smärtor.
Jag hade rätt hela tiden och efter  6 läkare så hittade de äntligen felet.

Livet blir alltid bättre men vi kommer alltid ha motgångar.

Just nu sitter jag hemma och är nervös inför nästa vecka för då ska jag till sjukhuset igen för en mindre operation för cellförändringar i livmodelhalen eller vad det är.

Glöm aldrig att lyssna på din kropp och att ta hand om den!

<3<3<3